Inom alla jobb finns det självklart baksidor, fotografyrket är inget undantag. Det finns absolut inget roligare än att vara "ute på fältet" och träffa en massa underbara kunder, det finns inget mysigare än att fota småbarn ute i det gröna. Det finns inget roligare än att få locka fram deras skratt med en massa läten, så att de kiknar. Eller deras nyfikna blickar in i kameran när man klickar av.

Känslan av att fylla minneskortet med finfina bilder känns hur bra som helst, eller den känslan man får efteråt med supernöjda kunder som bara öser beröm. Man blir varm i hela kroppen, det är en härlig känsla som man kan leva på länge!

Hittills låter det ju inte alls som att det finns något negativt.
Men efter detta börjar det "jobbiga", eller man kanske ska kalla det något annat? Det är iallafall väldigt ensamt. Man träffar kunder ute på fältet, man kommer hem med en massa bilder som man ska gå igenom. Missförstå mig inte, det ÄR roligt, men när jag redigerar så lever jag nästan på kickarna att få leverera bilderna.

Det är ensamt att sitta och redigera, man har ingen att sitta och bolla idéer med. Utan man bara matar på, bild efter bild. Man lyssnar sönder på alla möjliga tänkbara låtar som man kan komma på, och för att inte tala om alla texter som man lär sig, haha! Som jag skrev innan, missförstå mig inte, det är jätteroligt, men i längden blir det väldigt ensamt. Jag är väldigt social av mig om jag pratar med rätt människor och jag gillar att ha människor i min närhet som jag kan prata med.

Finaste lilla Joline
Foto: Jag

Det är väldigt svårt att förklara hur jag menar, det är en väldigt finkänslig linje. Att få hålla på med fotografering är enligt mig en av de största gåvorna. När det handlar om fotografering så vågar jag verkligen tro på mig själv. Men även det bästa jobbet kan vara jobbigt ibland.