Lite tankar

Fin musik strömmar ur mina högtalare, för några timmar sedan kom jag in från en långpromenad. Vad är bättre än en promenad i mörkret när man vill rensa tankarna?

Egentligen vet jag inte om jag blev så mycket klokare. Men jag är säker på att jag i alla fall har tagit reda på vad jag vill, på flera olika plan. De senaste månaderna har varit väldigt omskakande, jag har nog inte riktigt hängt med i allt som har hänt - och långt ifrån allt har sjunkit in! När det händer mycket under kort tid så kan det lätt bli lite kaos. Men känslan av att vara påväg tillbaka och känslan av att inse sin egna värdighet - den är obeskrivlig!

Innan jag babblar iväg och inlägget blir allt för långt och ni tror att ni har hamnat på en måbra-blogg, så vill jag bara säga några ord:

Vad som än händer och vilka människor du än möter, så glöm aldrig bort din egna värdighet. Att sätta sig själv i första rummet ska man alltid göra. Den viktigaste personen i ens liv är en själv och låt aldrig någon förändra dig, du är perfekt som du är!


Foto: Mamma

Några tankar om det senaste året

Satt i soffan här om dagen och kom att tänka på hur allt är just nu och hur allt har varit det senaste året.
Ett år går otroligt fort och det hinner hända väldigt mycket saker, både positiva och negativa. Massvis med nya intryck och man tvingas förmodligen göra väldigt många val. Det senaste året för min del har inte utsatt mig för så många konstiga val, vilket jag är tacksam över. Utan jag har istället fått ta del av många bra saker som livet ger.

Jag har haft turen att träffa väldigt många fina människor, varav en av dom har fastnat lite extra. Jag har hamnat i en helt ny vänkrets där alla respekterar mig för den jag är. Istället för att dra med mig på saker jag inte vill, så pushar dom mig och peppar till tusen. De står upp för mig i alla beslut och steg jag tar, vilket jag är otroligt tacksam för!

Jag i Norge sommaren 2010


Jag har utvecklats otroligt mycket som människa själv, jag har börjat förstå mitt eget värde, att rensa människor ur mitt liv har jag blivit bra på och att ta till mig människor som kan ge mig ny energi. Att "spara" på människor som bara ser fel, trycker ner och gör en trött och less, varför spara sånna? Att en människa är glad är ju inget dåligt, och ingenting som är menat mot de som mår sämre. Eller varför spara de som stör sig på att man är glad och berättar hur det går? Låter helt absurt, men det är så sant. Varför kan man inte glädjas åt andra? Det är väl en av de viktigaste sakerna som man lär sig här i livet.

Kort och gott kan jag väl dra slutsatsen
att jag är nöjd över det sånaste året. Jag har tagit ett steg på livets långa väg (hur djupt lät inte det där?) och jag ser verkligen fram emot vad som kommer hända sen.

Jag är redo för nya äventyr och utmaningar
och jag kan knappt bärga mig tills jag tar fotograferingen till en helt ny nivå. Eller, jag kan knappt bärga mig tills jag tar ALLT jag håller på med till en helt ny nivå.

Hoppas verkligen att ni följer med mig på min resa!

Bloggen



Tänkte bara berätta för er att jag tar en liten paus från bloggen några dagar framöver. Det är väldigt mycket som händer just nu och jag måste fokusera så att jag kan fixa mitt jobb ordentligt!

Sen vill jag verkligen att ni lovar mig en grej...
Ta hand om era nära och kära, berätta för dom varje dag hur mycket dom betyder för er. Man vet aldrig när det tar slut, ibland går det alldeles för fort.

Stor kram från mig, så hörs vi om några dagar! ♥

Vad jag inspireras av

Fick en fråga för några månader sedan av en tjej som frågade mig vad jag inspireras av. Tänkte i några minuter och gav henne svaret att jag inte inspirerades av någon annan fotograf i alla fall. Det blev en galen diskussion som tillslut spårade ur. Hon tyckte minsann att man var tvungen att inspireras av andra fotografer för att själv kunna ta sina bilder. Efter att jag funderat en stund kom jag fram till att så behöver det ju inte alls vara.

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om detta men jag vet inte riktigt vars jag ska börja. Är svårt att skriva när man knappt kan sätta ord på hur man menar och känner. Men jag gör ett försök. Inspiration är väldigt stort ord som kan betyda så mycket för varje enskild individ, alla kan tolka det på sitt egna sätt. Jag förstår helt klart att det kan verka konstigt att en fotograf inte blir inspirerad av andra fotografer/bilder.

Självklart tittar jag runt på andra fotobloggar och kikar på bilder och slänger iväg nån kommentar om vad jag tycker. Men jag tänker aldrig, "Perfekt, jag tar den idén!" eller, "Jag ska försöka ta en exakt likadan bild". Utan jag kollar lixom på bilden, kanske lämnar jag en kommentar. Tycker jag om bilden lägger jag den på minnet  (för att jag tycker att den var fin) och så klickar jag mig vidare, men inget mer än så. Däremot kan jag bli riktigt inspirerad att förstärka mitt eget bildspråk, speciellt när jag pratar med någon som fotograferar åt det med konstnärliga hållet.

Inspiration inför TFP-plåtningar är inte heller något som jag kikar upp hos andra fotobloggare eller i någon tidning. Utan det är något som jag och modellen tar fram tillsammans genom att prata. Idéer om vinklar/komposition och redigering är något som jag kommer på under tiden som vi håller på att fotografera.

Något som jag också inspireras av är människor som brinner för att hjälpa andra. Det ger mig en knuff framåt att se människor brinna för något speciellt, och varför jag just inspireras av människor som brinner för att hjälpa andra, är för att jag själv har en dröm att göra det någon gång i livet.

Något annat som jag inspireras av är musik, och endel tycker säkert att det är märkligt. Men musik är en av mina stora glädjekällor här i livet. En del låtar taggar mig till max och får mig att vilja kämpa ännu mer. Kämpa för det jag lever för! Det finns även låtar som ger mig fotoidéer, lyssnar alltid på musik när jag sitter vid datorn och så har jag alltid papper och penna framme. Får jag en idé skriver jag ner den direkt (databordet brukar se ut som världens slagfält med alla mina tusen papper och idéer).

Jag tycker att det är riktigt intressant att prata med andra människor för att höra vad dom inspireras av, det är då man inser än en gång att vi alla tänker så himla olika. Alla har sina egna kreativa sinnen och det är det som är så häftigt!

Matilda har även hon skrivit ett inlägg om vad hon inspireras av. Läs hennes inlägg här.


Vad inspireras du av?



Foto: Elin

Nytänkande

För några veckor sedan fick jag ett gäng kommentarer om att det var sjukt att jag kallade mig för en nytänkande fotograf eftersom att inga utav mina bilder var speciellt nytänkande. Jag tycker att det är extremt tråkigt att jag ska behöva sitta och försvara mig. Detta inlägg kommer förhoppningsvis inte bli något "svar på tal-inlägg" utan jag ska försöka hålla mig till den gränsen att jag bara ska förklara för er vad jag menar.

Anledningen till varför jag kallar mig för nytänkande är rätt enkel, folk i min närhet tyckte att mina bilder var nytänkande. En journalist kallade även mina bilder för nytänkande och då började jag inse det själv. Jämför man mig med fotografer som slog igenom för sisådär en 20 år sedan så är det stor skillnad. Förut var det mest vanligt att man fotograferade i studio, alltid samma uppställning vid bröllopsfotograferingar, barnfoto osv.

Det är just DETTA som jag vill komma bort från, jag vill inte vara den tråkiga fotografen där allting ska vara så himla strikt. Jag föredrar att fota utomhus i det naturliga ljuset för att få det så naturligt som möjligt. Bara DET är nytänkande. Jag säger absolut inte att det är negativt att fotografera i studio, jag gillar att fotografera i studio.

Nytänkande för mig är inte heller att man använder sig utav extrema metoder när man redigerar. Att kalla sig för en nytänkande fotograf enbart för sin redigeringsstil tycker jag inte är okej. Alla har självklart sin egna stil. Utan att spåra iväg så tror jag att kunderna har svårt att "ta till sig" bilderna om redigeringen är alldeles för extrem. Kanske det är intressant just för stunden, men jag misstänker att det blir väldigt uttjatat i längden.

Nytänkande för mig är bara att man kan tänka utanför de gamla tankesätten.

I detta land är det även förbjudet att kalla sig själv för duktig. Jag förstår att det kan sticka i folks ögon när man pratar om sina egna framgångar. Men jag kan inte låta bli, fy fan vad bra jag är. Jag är sjukt stolt över mig själv!


Bröllopsfotografen


Jag fotograferar Sanna och Haris vigsel
Foto: Erik Lindahl

Att vara fotograf och få ta del av andra människors ögonblick är väldigt stort. För mig är det som störst när man har fått förtroendet av två människor att få följa med på en av deras största och finaste ögonblick - deras bröllop.

Det finns nästan ingenting som kan slå den lyckan när man sitter där minuterna innan en vigsel och väntar på att brudparet ska gå upp för altargången. Musiken startar och dörrarna öppnas och brudparet börjar gå. Redan här går det ett glädjerus genom hela kroppen, det är svårt att förklara. Men just i det ögonblicket känner jag mig så lycklig och tacksam över att jag får göra det jag älskar allra mest.

Att alla bröllop och brudpar är unika gör bara att jag känner ännu starkare för detta, alla brudpar som jag har fotograferat har haft helt underbara personligheter. Fotograferingarna har varit väldigt avslappnade och vi har skrattat tillsammans.

När jag skriver detta sitter jag här med tårar i ögonen för det är så otroligt fint. Efter en bröllopsfotografering lever man på adrenalinkicken, svårt att förklara men det är en skön känsla. Jag är tacksam över att jag får göra det jag vill göra, och jag är glad att ni ger mig den möjligheten, tack! ♥

Tack!


En behind the scenes-bild från plåtningen med Julia för några månader sedan
Foto: Alecsandra

Jag vill bara skriva lite om min tacksamhet till er alla där ute. Det är väldigt sällan som jag skriver något rakt till er, men här är ett inlägg riktat till er. Det värmer i hjärtat att varje dag få mail och kommentarer av er läsare där ni berömmer mig från första till sista raden. Det gör mig så otroligt glad att ni verkligen tar er tiden att skriva något just till mig. Många gånger är det ni som har fått mig att kämpa vidare, flera gånger har jag även sagt till mig själv att det är ni som ger mig möjligheten att göra det jag älskar mest av allt - att fotografera. Tack för att ni är så fina och stöttande!

Jag vill även säga tack till alla ni som stöttat mig, familjen och vännerna. Jag vill tacka er för att ni alltid har trott på mig och stöttat mig. Ett speciellt tack även till Peter Hoff, för allt han har gjort för mig. Tack för att du alltid har funnits där och svarat på mina frågor, och tack för att du alltid har stöttat mig.

Det låter som att detta är slutet av mitt fotograferande, men det är det inte. Utan jag vill bara tacka er! Jag hoppas även att ni kommer följa med mig i fortsättningen, för detta är bara början!

TACK!

Äkta livsglädje

Igårkväll satt jag och slöpratade lite med en kompis, tittade igenom några gamla inlägg i min skyddade blogg. Sen fick jag idén att skriva om äkta livsglädje. Jag söker absolut inte någon som helst uppmärksamhet, utan jag vill bara skriva av mig lite.

För fyra år sedan var jag med om en väldig otäck händelse, en händelse som påminner mig varje dag, både på gott och ont. Något som jag haft väldigt svårt att bearbeta. Jag mådde väldigt dåligt under en lång period, trodde aldrig att jag någonsin skulle hitta tillbaka till det normala igen. Jag var expert på att dölja allt inom mig, ingen såg på mig att jag mådde dåligt. Utan jag spelade, var alltid den där glada Sara som sprang runt med ett leende på läpparna. Jag var sprallig, precis som vilken 15-åring som helst. Innerst inne var jag inte alls så, jag var nästan alltid arg och irriterad på allting.

Det började droppa in nya människor i mitt liv, människor som jag förstod var helt annorlunda än de jag träffat tidigare. Människor som älskade mig precis som jag var och är, människor som såg på mig att jag hade byggt upp en osynlig mur. Jag lärde mig att jag kunde ge tillbaka mitt förtroende, fortfarande väldigt reserverat, men så pass att jag kunde prata om det.

Man behöver inte ljuga för sig själv om man mår dåligt, man ska absolut inte vara rädd och dölja det. Utan man måste bara få låta det ta tid, man måste låta det ta tid att bearbetas. Det är inte bara att resa sig upp, tänka att "jag kanske bara lever idag", och traska vidare. Att man mår dåligt, är ingenting man kan rå för. Man är inte en svag människa bara för att man mår dåligt och man är absolut inte en dålig människa.

Det har tagit mig tid, fyra år. Men jag känner att allt är påväg tillbaka. Den där äkta livsglädjen! Det behöver inte alls vara att allt är helt perfekt, utan det räcker gott och väl att jag känner att jag orkar. Att jag kan kliva upp varje morgon, känna mig glad och nöjd. Jag kan äntligen känna mig tacksam över att jag lever och har det liv som jag har. Jag är väldigt tacksam över alla som har stöttat mig under dessa år, ingen nämnd och ingen glömd, utan ni vet vilka ni är.

Tack!


Två bilder på en väldigt glad Sara, webcam i all ära, haha!

Ett minne

I frågestunden jag hade för att tag sedan frågade en tjej om jag kunde skriva om mitt bästa fotominne. Detta är något som har betytt väldigt mycket för mig, och det är något som jag alltid kommer bära med mig.

För snart tre år sedan skrev jag en topic på Fotosidans forum angående stativ. Ett par timmar senare fick jag ett mail av en mycket speciell människa. Jag förstod ganska snart att denna människa ägnade massvis utav timmar till att skriva lärorika mail till mig, det gick inte att ta miste på. Välskrivna, långa mail med mycket läsvärt innehåll.

Än idag fascineras jag över tålamodet som denna människa hade med mig, jag var 16 år och kunde nästan ingenting om fotografering, jag frågade en massa konstiga frågor och skickade en massa mail, haha! Men hur många tar sig verkligen tiden att lära ut fotografering? Det är inga många som engagerar sig så mycket.

Att detta är ett speciellt fotominne är kanske svårt att förstå. Men det har betytt otroligt mycket för mig genom åren med kameran i handen. Det är väldigt betydelsefullt att det finns någon som tror på en, och finns där i alla lägen och peppar. Att vara fotograf är ett tungt yrke i många lägen och det är väldigt betydelsefullt att kunna dela det med någon.

Har många gånger ställt mig frågan, vad är oddsen att denna människa mailade till mig, den där dagen för snart tre år sedan?

Denna människa som jag pratar om heter Peter Hoff. En porträtt- och naturfotograf i Skåne. En helt fantastisk människa. Peter har även en blogg, den hittar ni här. Absolut värd ett besök, förutom att han är helt otrolig vad gäller skrivande, så är han en riktig begåvning vad gäller fotografering.


Bilden är lånad med tillstånd.
Foto: Peter Hoff


RSS 2.0